Man börjar alltid med en anamnes - sjukdomshistoria. Superspännande. (De första gångerna kanske, men sedan den blygsamma datoriseringen av samhället undrar jag om det kanske är läge att putsa lite på vårdapparatens rutiner...) nåväl, för det här syftet är jag beredd att dra det ett varv till. Jag föddes med en höftledsluxation som blev opererad först när jag var ett år. Kil in i höftkammen och så var det klart. Efter x antal månader i halvkroppsgips var höften tipptopp fram till 16 års ålder. Sedan molvärk. Vilovärk. Med tiden pulserande knivhuggsvärk.
Kulan är deform - det är bara att tugga i sig att träning och allmänt hälsoarbete inte rår på den. Och jag har tänkt att det är bra att jag börjar här, att erkänna den vidriga värken. För sedan jag fick rekommendtionen höftledsopertion för en månad sedan tänker jag dagligen: "är det värt det, har jag verkligen så ont, ska jag inte vänta lite jag är ju bara 38 år,jag klarar mig ju, kan jag vara borta så länge från jobbet, tänk om operationen går åt pipvängen det finns ju inga garantier..." och jag vill bara rationalisera bort smärtan. Men denna ständiga följeslagare lämnar aldrig min sida; om jag tillåter mig känna efter så har jag den där. Molvärk är ok men när jag erkänner den där pulserande smärtan som kommer med varje pulsslag äcklas jag. Och kan tänka mig att slita ut höften med mina bara händer. Så då är det kanske bättre att någon med lite större fackkunskaper utför ingreppet?
Ja det var kanske också en slags anamnes, även om man säkert kan ha lite funderingar över mitt psykiska tillstånd efter värkbeskrivningarna... ;) Kontentan dock: långvarig smärta och deformerade benbitar kräver åtgärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar