Sjukpenning = liv utan guldkant

Är nästan aldrig sjuk och erfarenheter från Försäkringskassan har fram till nu uteslutande haft med föräldraförsäkring att göra... Ringde nyss Försäkringskassan och fick prata med en mycket trevlig värmlänning som förklarade lite kring hur det funkar, tips och så vidare för att sjukskrivningen ska gå smidigt. Fick också höra hur vansinnigt lite stålar jag kommer få under dessa 6-12 veckor. Kastade mig på att läsa om privat sjukvårdsförsäkring men insåg snabbt att de generellt sett  börjar gälla först efter 3 månader, och då någonstans måste jag ju vara på g igen :) Dvs inte ens värt att gå vidare med.

Detta kan snudda på lyxproblem, men jag är liksom lite beroende av min vanligtvis helt ok inkomst (är dessutom familjens stabila födkrok). Om Försäkringskassan sedan inte är så snabba som Försäkringskassevärmlänningen lovade, då tror jag att vi sitter lite lätt i klistret. HU! Jag har stuckit huvudet i sanden när det gäller detta - dåligt!

Två tips i kategorin "Lärdomar":

Tips nr. 1: spara ett gäng egna sjukpengar så du inte t.ex. behöver sälja din fina konserttvärflöjt!
Tips nr 2 (från F-kassesnubben): om du fått löneförhöjning nyligen, men ändå ligger över de förbaskade "prisbasbeloppen" - strunta i att skicka med blankett om ändrad lön. Det fördröjer bara utbetalningsprocessen.

Så... Hej på dig, våren 2011 utan champagne, kaviar, och eventuellt el, värme och mat!... :) Ja ja, fast förhoppningsvis utan värk osv också.

Att komma ihåg sin absoluta botten

När det gäller missbruk pratar man om att man måste nå sin absoluta botten för att komma till insikt innan man kan ta tag i sig själv osv. Lite så tänker jag med mig själv. Velar i tankarna fortfarande: har jag så ont så det är värt det att operera? Och då ska jag skriva ner detta så jag kommer ihåg hur det är här nere på botten.

För det gör så in infernaliskt ont att jag vill kräkas ut haranger av svordomar. Det MALER och dunkar och pulserar och hugger fast jag knappt rört mig idag. Med varje hjärtelag kommer ny skjuts från höftleden ner till knät, periodvis så jag mår illa. Ingen ställning mildrar. Värktablett hjälper föga, orkar inte ens hålla på med dem. I 22 år har det varit så. Tjugotvå år.

Men självklart är det värt det!!! Jag skulle slita ut leden för hand om det ginge. Anteckna det.

Pappershögen – långt från strategisk kommunikation

Just nu har jag många futtiga tankar om operationen. Aspekter som efter operationen säkert är löjväckande, men icke desto mindre betydelsefulla. Jag går igenom den information jag fått och behöver inför operationen för att förbereda mig på bästa sätt och säkerställa att jag inte missat något. (Har absolut inget kontrollbehov ;)

För att samla ihop de disparata lapparna har jag gjort en (fysisk) mapp märkt ”operation”. Men vad ÄR det med sjukhus som gör det så svårt att tänka strategisk kommunikation utifrån ett patientperspektiv? Har från sjukhuset fått: Informationshäfte om själva operationen, Lapp om stöldrisk, Lapp med info om ortpedavdelningen, Info från Patientnämnden, Papper om arbetsterapeuten, Lapp om blommor osv… Jag räknar mig som någorlunda normalbegåvad och tycker det är en utmaning att bringa ordning på dessa pinaler.

Nu kanske en patientportal inte är lösningen för 70+ alla gånger, men tänk er en sajt som har all information samlad, med möjlighet att ställa frågor. Jag har redan börjat skissa i tanken. Ev.  börjar jag med att lista bra-att-ha-information här i sida på bloggen.

Kompis med operationsplaneraren

Direkt efter att jag träffade den överläkare (ortroped) som beslutade om min höftledsoperation fick jag träffa sjuksyster som direkt tog alla nödvändiga prover. För övrigt ett mycket fiffigt system som besparade mig en kompletterande resa till sjukhuset. Tack för det, Karolinska Huddinge J Jag bad samtidigt att få bli introducerad för deras operationsplanerare som skulle kontakta mig för att sätta datum för operationen.  Det visade sig vara ett smart drag. Redan dagen därpå ringde Operationsplaneraren upp och erbjöd ett datum följande vecka. Kände mig inte redo för det, eftersom operationsbeskedet liksom hade hoppat på mig bakifrån, så jag bad att få vänta. Och därefter fick jag just vänta…

Helt ärligt, jag har nog av dåliga erfarenheter av att vänta på besked från sjukhus när det gäller remisser, operationsdatum o.dyl. Man kan tro att Sveriges sjukvårdsapparat är automatiserad, datoriserad och ordnad, men min erfarenhet är framgången hänger på en aktiv kontakt från en frisk patient… När tankar om att ta fram en webbtjänst där man kan boka datum som i Outlook. Hur många tjänstetimmar skulle man inte spara på det, kära landsting.

Någon vecka efter första kontakten ringde jag alltså Operationsplaneraren för att snabba på processen. Jag behöver ju planera ersättare på jobbet under min konvalescens, något som jag tror är bra att få dem att förstå; att man är beroende av besked för att kunna planera sin tillvaro. Det bästa för att komma i kontakt med Operationsplaneraren är för övrigt att slänga sig på telefonen 06.00 när växeln öppnar och lägga in sig i den lista för återuppringning de har. Pass 9 ringer den sympatiska Operationsplaneraren upp och eftersom jag redan etablerat personlig kontakt har vi ett ”hej ja det är Kalla, jo jag har en liten fråga-samtal”. Efter några sådana samtalssvängar landade vi ett datum, inom ramen för vårdgarantin.

Relationsmarknadsföring skulle jag kalla det i ett professionellt sammanhang… J

Något brev om operationstiden har jag ännu inte fått. Vad händer när man lydigt väntar , undrar vän av ordning.

HALTAR jag?

Berättar lite mer om min keffa höft för omvärlden nu när jag vet att jag faktiskt ska göra något åt den. Innan operationsbeslutet har det liksom känts som ett onödigt ämne i kategorin surtantsgnäll.

När jag kommit ut som en "höftis" har flera av mina åhörare sagt sig ha noterat att jag haltat och att det här ju är en förklaring till det. Kan inte låta bli att känna mig lite... stött och liksom påkommen när jag hör det. HALTA? JAG? Har detta märkts, jag som är så bra på att dölja tänker jag. Känns inte sexigt det minsta. Fast i ärlighetens namn vet jag att jag inte går har cat walk moves.

Och i ärlighetens namn - får man vara så löjligt fåfäng?

Njutånger innan operationen

21 dagar kvar till operation och jag passar på att göra saker som jag tänker mig sorteras i kategorin Omöjligt tiden efteråt. Vissa saker på kort sikt och andra kanske på längre, beroende på hur hårt man ska ta de där råden om att aaaldrig mer i livet sitta på huk. Just huksittning och att bära tunga saker kan vara lite lättare att undvika när man är panschis jämfört med om man ska hantera småglin. (Eller så är jag fördomsfull mot panschisar - min far släpar ju vid pass 66 år älgar genom skogen - han är macho. Och pensionär, typ.)

Njuter av att använda min biologiska höft, om än ångern sätter in strax efteråt, då Värken ibland tar vid. Noterat att jag tänker på följande:

• Har högklackade stövlar och skor.
• Leker gärna med kidsen på golvet och tycker det är helt ok att bygga legohus sittande på knä, med korslagda ben, what have you.
• Kryper med gläde in i 3-åringens sovkoja (den lär jag inte se insidan av på bra länge - sorg!)
• Sitter med benen i kors i precis alla möten
• Springer hals över huvud till publikt transportmedel efter jobbet - den vanan blir svår att lägga av med. Av kollegerna känd som Blixten Mc Queen när jag tar sats 4 minuter innan avgång...

Jag är i själen glad över ynnesten att få vara tacksam för dessa ting.

Anamnes

Man börjar alltid med en anamnes - sjukdomshistoria. Superspännande. (De första gångerna kanske, men sedan den blygsamma datoriseringen av samhället undrar jag om det kanske är läge att putsa lite på vårdapparatens rutiner...) nåväl, för det här syftet är jag beredd att dra det ett varv till. Jag föddes med en höftledsluxation som blev opererad först när jag var ett år. Kil in i höftkammen och så var det klart. Efter x antal månader i halvkroppsgips var höften tipptopp fram till 16 års ålder. Sedan molvärk. Vilovärk. Med tiden pulserande knivhuggsvärk.

Kulan är deform - det är bara att tugga i sig att träning och allmänt hälsoarbete inte rår på den. Och jag har tänkt att det är bra att jag börjar här, att erkänna den vidriga värken. För sedan jag fick rekommendtionen höftledsopertion för en månad sedan tänker jag dagligen: "är det värt det, har jag verkligen så ont, ska jag inte vänta lite jag är ju bara 38 år,jag klarar mig ju, kan jag vara borta så länge från jobbet, tänk om operationen går åt pipvängen det finns ju inga garantier..." och jag vill bara rationalisera bort smärtan. Men denna ständiga följeslagare lämnar aldrig min sida; om jag tillåter mig känna efter så har jag den där. Molvärk är ok men när jag erkänner den där pulserande smärtan som kommer med varje pulsslag äcklas jag. Och kan tänka mig att slita ut höften med mina bara händer. Så då är det kanske bättre att någon med lite större fackkunskaper utför ingreppet?

Ja det var kanske också en slags anamnes, även om man säkert kan ha lite funderingar över mitt psykiska tillstånd efter värkbeskrivningarna... ;) Kontentan dock: långvarig smärta och deformerade benbitar kräver åtgärd.