Osympatisk, osexig, osjälvständig och SUR

Hej lilla bloggen och hej disparata människor som hittar hit!

I have a confession to make. Har senaste veckan varit på ett generellt sett uruselt grundhumör. Såpass att jag inte velat tänka, läsa eller diskutera HÖFTsaker, per se. Så nu diskar jag av det.

Innan op var jag rädd att smärtan skulle definiera mig som person, och nu ÄR jag min höftoperation. Jag är så sjukt less på ramlande kryckor, oförmåga att klara mig själv, orakade ben, nariga fötter, sårläkning, smärtande muskler, sprutor och mediciner, what have you. Lägg därtill ett för tillfället ytterst oromantiskt förhållande där jag alldeles precis nyss faktiskt hörde "just nu är du inte speciellt kul att leva med". Nej tack, det tycker jag inte själv heller. Jag är urtråkig. En riktigt sipp och lätt sunkig surpuppa. Jag varken vill eller orkar hålla uppe en charmig, trevlig fasad, och familjen ligger pyrt till i de lägena...

Lägligt nog är min bästa vän också sjukskriven för tillfället, så vi kan prata i tfn hur mycket som helst dagtid, vilket är en frizon. Vad gjorde jag utan henne? Vad gäller maken är det värre, det blir mest bara surt. Och jag förstår ju honom också, han får ta alla lämningar och hämtningar på dagis, t.ex., vilket ju är sjukt stressande - lägg därtill ovan nämnda monsterhumör och den magra inkomsten mamma kassakon stretar hem till boet... måtte denna fas gå över innan skiten slår i fläkten.

Det frestar mig något enormt att avsluta med någon käck "det blir nog bättre snart"-fras, för jag har lång och gedigen träning i konsten att vara proffstrevlig, så du skulle inte märka mitt dåliga humör om du mötte mig, men NEJ - idag tänker jag tillåta mig att bara vara TVÄRSFÖR och SUR.

14 dagar post op - smärtläge och kryckskada

Nu har de mest akuta smärtora lagt sig tycker jag, och jag har trappat ner på morfin så jag bara har 1 kvällstablett kvar, får se hur det artar sig mot natten. Upplever så här 2 veckor efter op att ontet sitter i höftböjarmuskeln, adduktorerna (insida lår) och stora rumpmuskeln - de här musklerna har fått gå på högvarv efter op och börjat på nya jobb, så att säga. Just insida lår är värst än så länge. Den muskeln har varit alldeles för stram och nu när jag tränar på att gå liksidigt är det den som har stört problem att anpassa sig tänker jag.

I smärtväg är det annars ländryggen som tagit mycket stryk, speciellt på grund av de statiska positionerna direkt efter op, men även snedbelastning och sömnställningarna, som fortfarande är antingen platt på rygg, eller på friska sidan med kudde mellan knäna. Har hittat på en "kryckstretch" som tar i ländryggen som hjälper, så den kör jag några gånger per dag, för att motverka ontet.

Men allvarligt, de här kryckorna tar knäcken på handlovarna (vet inte vad den köttiga kuddbiten i handen kallas?). Det är ju tryck hela tiden... har ergonomiskt anpassade kryckor som sjukgymnast rekommenderade men nej, det är faktiskt ett problem som hindrar min framfart. Idéer mottages tacksamt! Dessutom kommer kryckorna ta knäcken på mig mentalt. Vem tar på sig att uppfinna någon pryl som gör att de stannar där man ställer dem?! Jag har några idéer men är inte uppfinnarjocke så behöver industridesigner med lust att ta sig an detta.

Spegel, spegel på väggen där

Har fullt fokus på läkning för tillfället, det är ett projekt som bitit sig fast hårt och upptar nästan all min tankekraft. I linje med min personlighet så jag är inte rädd för det något maniska i detta projekt, men just nu är jag ett rehab-ego! :) Till och med är det så att barnen följt med mormor och morfar upp till Norrlandsskogarna en hel vecka så jag har bara mig själv att tänka på. Bästa presenten mor kunde ge mig, samtidigt som jag höll på att utveckla en partiell härdsmälta under de 5 dagar hon var här och skulle se efter mig, haha. Kan inte leva med kära mor, och absolut inte utan...

Nåväl, en lärorik övning jag nu fått från Gudmor Sjukgymnasten är att med hjälp av att observera mig själv i en helkroppsspegel jämföra min upplevda kropp med det jag mer objektivt ser i spegeln.

Jag blundar och ställer mig med jämvikt mellan benen och känner efter så att de är raka. Så långt allt gott. Sedan öppnar jag ögonen och ser att jag inte alls står likadant med op-benet och friskbenet. Op-benet är rejält böjt i knäet, höftbenet är synbart lägre än friskbenet, och jag lutar/vilar även på friskbenet. Den här ovanan har jag med mig sedan lääänge med ondbenet, är jag medveten om. När jag rätar upp op-benet stramar det och gör ont på insidan lår, och i rumpmuskeln. Jag är skev! Jämvikt och liksidighet lägger jag nu till som mål med träning och rehabilitering!

Samma sak gäller när jag ställer mig och tittar från sidan, med op-benet mot spegeln. Knäet är böjt och när jag rätar upp det ser det normalt ut i spegeln, men känns otroligt obekvämt.

Nyttig övning, som ger indikation på vad som behöver skruvas på.

(Dessutom kan jag konstatera att min muskelkostym ser väldigt lustig ut. Jag har exempelvis olika stora muskler på vänster och höger sida generellt sett, och olika längd på underbenen upp mot knäet. Men som inte kan korrigeras gillar jag som det är. Och är själaglad för att jag nu har en höft utan kronisk vansinnessmärta! :)

Dagens övning - medvetna rörelser

Jag rör mig medvetet - det är dagens övning från min Gudmor, tillika Sjukgymnasten. Detta känns som en syster till Mindfulness - när man är närvarande i nuet med medvetandet; här ska jag typ vara närvarande i kroppen och uppmärksamma hur jag rör mig.

När jag går så ska jag ta små men perfekta steg, inte hafsa över det opererade benet utan gå jämnt fördelat mellan op-höften och friska höften. Jag ska känna efter hur musklerna rör sig i friskbenet och härma dessa med op-benet. Det är jätteintressant! Jag har lärt mig oerhört mycket om hur jag rör mig, bara av min egen kropp, och kan justera gången därefter.

Tolkar Gudmor som att man genom att röra sig medvetet hjälper musklerna att programmera sig rätt, man hjälper de tilltufsade muskelfibrerna att hitta varandra igen och skapar rätt förutsättningar att efter den första tiden efter operationen gå vidare med regelrätt Träning.

En annan kul grej är att jag utvecklar lite av ett coach-mentor-förhållande till kära Gudmor. Vi rings och stämmer av lite, jag får lite återkoppling och nya tankar kring hur kroppen fungerar och vad jag kan tänka lite extra på. Och så tar vi vid därifrån i nästa samtal. Å detta önskar jag att vi kunde ha som generellt system! 6 veckor till första rekommenderade sjukgymnastkontakten låter inte helt sunt tycker jag. Tänk vilka olater man hinner lägga sig till med under den tiden. Hu.

Små små steg mot rörlighet och styrka

7 dagar postop börjar jag ha aningens "referensvärden" att mäta framtegen mot. Dag 1 kunde jag inte styra, lyfta eller på något sätt kontrollera benklumpen med nya protesen och idag kan jag lyfta benet upp i sängen utan att hjälpa till, jag kan ligga i sängen med benen uppdragna och op-benet lyder mig, jag kan lyfta knäet en bra bit över marken. Något har hänt längs vägen och framstegen är pyttesmå men jag uppmärksammar dem! Tror det är viktigt att summera läget så att det finns något att gå tillbaka till de dagar det känns som att inget händer. För de kommer, är jag säker om.

Fortsätter med mina små spänna-musklerna-övningar som jag inte länger tycker är futtiga. Det efter att jag pratat med min kära Gudmor, som är sjukgymnast, om detta. Hon har på sitt milda och odramatiska sätt övertygat mig om att dessa små medvetna rörelser är helt livsnödvändiga för att bygga upp en stark kropp igen, och att jag ska ta ordern om vila på allvar. Jag lyder Gudmor - hon är en klippa!

Idag har jag också varit vaken och pigg mycket mer. En del av det hänger förmodligen på att blodvärdena stigit, för även om jag inte har mätt dem så tror jag att insatserna gett utdelning. Sjukhuset ville att jag skulle få blodvärdet uppmätt och jag ringde vårdcentralen för att få det gjort samtidigt som de tar agrafferna nästa vecka, men nehej då de vill ha en remiss från en läkare för att göra det. Jag blir helt matt på stelbentheten, och vårdavdelningen på Sjukhuset förenade sig med mig i en suck över detta - det ska tydligen inte behövas en remiss utan det ska husläkaren bara kunna säga ok till...

Svajar hemåt

Idag är det så hemgång! Blodvärderna kryper sakta uppåt men jag blir yr och får hjärtklappning så snart jag ställer mig så någon regelrätt motion blir det inte. Klarar korridoren fram och tillbaka, för att hälsa på en höftkompis på andra sidan avdelningen. Hur jag ska ta mig till bilen är en gåta... rullstol kanske. För det är ju ett toppenfärdmedel! Körde rullstol ner till Apoteket igår för att köpa blutsaft och lite prylar på Pressbyrån, och det gick galant! Så jag rekommenderar en rullstolstur om man är en opererad höftis som vill ta sig en utflykt på sjukhusområdet - en annan höftkompis här på avd. tog rullstolen för att fika med sin familj = frihetskänsla.

Tycker själv att jag är en mönsterpatient när det gäller blodvärdeshöjande mat: inget te eller kaffe utan dricker varmt honungsvatten med citron. Äter grovt bröd med leverpastej och tomat, ingen ost eller yoghurt som hindrar järnupptget. Dricker också blutsaft och äter aprikoser. I´m doing my fair share :)

Operationsvärken börjar faktiskt bli hanterbar nu, det trodde jag inte på så snart egentligen. Fortfarande ont och benet känns gigantiskt att släpa omkring med, men har börjat trappa ner på värkmedicin, vilket ju känns bra inför hemgång. OCH... den molande vanliga värken i höften är ju faktiskt väck! :)

3 dagar postop: Anemisk och klen

Blodvärde (HB) på 80 är inte bra. När man ligger under 90 ska man egentligen få en blodtransfusion, men de vill inte ge en till mig, så jag måste äta mig i form. Tappade inte så mycket blod under op men det påverkade ändå rätt mycket. Hemskt ironiskt att jag ska äta hejvilt då jag inte har mycket till matlust. EN järntablett har jag fått, och så har jag gett personalen lite instruktioner om vilken mat jag vill ha, resp. undvika, för att öka blodvärdet. (Ingår inte kostlära i baspaketet för sjukvårdspersonal?)

Tydligaste effekterna av de dåliga värdena, är att jag är jättetrött och så fort jag ställer mig för att kryckträna (har börjat med kryckor i morse) blir jag yr och svimmig och kan bara gå korta promenader. Sjukt frustrerande. Har iofs trapptränat, och det tyckte jag var easy-peasy, och gått i korridoren fram och tillbaka, men börjar nu kunna se tillvaron hemma framför mig lite tydligare. Har kommit överens med personalen om ett till vårddygn, vill inte komma hem helt under isen. Det blir nog mycket vila framöver... gilla läget, Kalla!

Natten var sjukt ynklig också, kunde inte sova och fick extra smärtlindring 3 gånger, och sista gången även sömntablett. Fick prova att ligga på sidan ett tag för att avlasta korsryggen och häcken som båda höll på att vika hädan av det statiska trycket!!! Märkligt att det inte finns tryckutjämnande konstruktion för dessa delar, det är ju många patienter som beordras ryggläge.

Ja ja - jobbar på med att ät rätt för att öka järnvärdet. Är min egen dietist, men var fanken är proaktiviteten för att uppa värdena medan jag nu är kvar på sjukhuset? Jag känner mig som Tant Tjat. Men snart kommer älskade familjen och kramar på mig :)

Post op - simmar upp till ytan :)

Uppe till ytan efter opertionen. Blev färdig onsdag lunch och efter det har jag orkat lyssna på musik, kikat på mkt lättillgängliga tv-program men annars inte mycket. Har haft rätt mycket smärta, har förmodligen plingat mest av alla oss 4 damer på rummet på värkstillande. Men jag har gått på linjen att jag inte vill ha mer ont än nödvändigt. Det är ju en rätt kort period med de här knarkiga prylarna trots allt, och jag har noll prestige att känna mig "duktig".

Förutom själva operationssmärtan är liggsmärtan det värsta tycker jag! Benet har varit en orörlig köttklump och det blir ett fasansfullt tryck på häcken. Provat med kuddar och olika sänglägen. BLÄ. Men nu kan jag röra mig mer :)

Op gått mycket bra säger min Operatör som ger ett mycket professionellt (och charmigt! :) intryck. Jag har tydligen mycket god rörlighet med protesen, han prövade detta i samband med opertionen. Han valt en stor kula också, så jag ska få större säkerhet när jag ger mig ut på äventyr.

Och mitt i skrivandet kom Operatören nu hit och visade röntgenbilder som togs i morse. Ser förträffliga ut! Och om denne store man, som själv kallar sig för perfektionist, är nöjd med sig själv och ler - ja då är jag nöjd! Jag sa att mitt första stora delmål i rehabilitering är att jag ska fjällvandra med min mor i Abisko i höst och det tyckte han lät jättebra.

OOoooooo nu kommer lunch! :)

Operationsångesten talar

Pär Lagerkvist säger det bättre än jag:

"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor..."

I morgon bär det av till operation och jag ÄR glad för att få göra denna höftplastik, men jag känner mig likväl som ett lamm på väg mot slakt. För tänk om det är fel beslut att operera det här. Detta är så definitivt och oångerbart. Och jag tycker det är ensamt att göra denna ökenvandring, även om jag har familj och vänner. Resonemang kring detta blir lätt alltför lösningsorienterade "du ska se att det ordnar sig, det är ju så många som gör det här...". Och det löser inte min ångest. För jag har ju också de logiska svaren - det är de känslomässiga tankegångarna som haltar.

Torrsim med hjälpmedel - 4 dagar kvar

Följer arbetsterapeutens instruktioner och har idag satt ihop en del hjälpmedel: toaförhöjning och duschpall, testat att ta av och på kläder utan att böja för mycket i höften osv. Allt så att jag ska ha prövat tekniken osv tills dess jag behöver den på riktigt. Det är lite marigt att få det att funka, så känns bra att ha kollat. Dessutom måste jag byta en av toasitsarna och med tanke på de löjväckande korta telefontiden hos arbetsterapeuten (30 min per dag) är det ju bäst att vara ute i god tid...

Dessutom har jag åkt skridskor med familjen och haft solig vinterpicnic - sista skridskoåkningen på ett bra tag gissar jag - jag njöt!:) Strunt samma om jag har ont efter att ha skrinnat lite, höften ska ju ändå snart bytas ut. Och just nu har jag en "bra" smärtperiod.

Har nu lyckats pricka in två dåliga ting inför operation: förkylning och sår. Förkylningen är clearad - inga problem för operationen - men igår fick jag munherpes. Arrrrggghhh brukar vara som ett brev på posten när jag har nedsatt immunförsvar. Har i arla morgonstund idag fixat medicin för att få bukt på det. Vet inte om det omkullkastar operationsplanerna, det skulle varkligen vara antiklimax. Rasslande fortsättning följer måndag när Operationsplaneraren är nåbar.

Ortopedens verklighetsbild

Fick denna film av min gode vän Narkosläkaren. Humor på hög nivå, eller åtminstone en inblick i ortopedens mind set :)

Inspirerande höftträff med sjukgymnasten

Var igår på informationsträffen på Sjukhuset, som jag lite bävat inför. Bilden innan mötet: Jag skulle vara den enda patienten under 70, sjukgymnasten lika menlös som arbetsterapeuten jag träffat. Men icke - det var en riktigt inspirerande pryl där jag iofs var yngst, men annars var vi nog jämnt fördelade kring 40, 50, 60 och ja, 70. Bra och redig sjukgymnast där vi hade en bra dialog och äntligen fick ställa de där praktiska frågorna som säkert löser sig när höftledsoperationen väl är gjord, men som ställer till en del huvudbry innan.

Gillar dessa rutinerade och yrkeskunniga personer som förmådde sänka ett lugn över rehabiliteringen och, tänker jag såhär efteråt, bidrog till att jag sänkte prestationstankarna kring den. Tog med mig, och tolkade in, att det visst är så att rätt rörelser, sjukgymnastik osv är viktiga för att komma tillbaka. Men minst lika viktigt är att kroppen behöver tid att läka och det är ogjort att stressa fram läkning genom att pusha sig för hårt. Det kan nog många med mig behöva få till sig direkt från hästens mun.

Likaså gjorde patientmötena gott - att få ansikten och lufta lite tankar med andra höftisar, som jag dessutom kommer att träffa efter operationen. Heja Sjukvården - ibland funkar det så bra!

1 vecka kvar och förkyyyld

Man ska genast kontakta vårdplaneringen om man blir förkyld tiden innan operation står det i STOR STIL i alla 25 papper. Och jag som typ aldrig är förkyld har lyckats pricka in tiden preciiis innan operationen. Fick slutligen kontakt med min kära Operationsplanerare för att höra hur det funkar så tätt inpå D-day, och blev åter lugn. Enligt henne är det bara om man hostar mycket och har hög feber som de brukar dra öronen åt sig och ev. planera om. Ingen anledning till oro alltså. Hade man ju kunnat specificera eller så, men nu vet jag ju (och även du som mot förmodan läser mitt dravel).

Lyckades genom Läkemedelsrådgivningen igår kväll även få klarhet i vilka värktabletter som är ok att ta tiden innan operation. Alvedon och Panodil går bra men inte Ipren, Ibumetin, Diklofenak och en hel radda andra, då de ökar blödningsrisken. Även detta var mer än marigt att tyda ut från Pappershögen.

(Och om du undrar vad jag har för sjuk hang up på just informationen omkring operationen så beror det förmodligen på en yrkesskada - har kommunikationsrådgivning på min dagliga jobbagenda...)

Sjukpenning = liv utan guldkant

Är nästan aldrig sjuk och erfarenheter från Försäkringskassan har fram till nu uteslutande haft med föräldraförsäkring att göra... Ringde nyss Försäkringskassan och fick prata med en mycket trevlig värmlänning som förklarade lite kring hur det funkar, tips och så vidare för att sjukskrivningen ska gå smidigt. Fick också höra hur vansinnigt lite stålar jag kommer få under dessa 6-12 veckor. Kastade mig på att läsa om privat sjukvårdsförsäkring men insåg snabbt att de generellt sett  börjar gälla först efter 3 månader, och då någonstans måste jag ju vara på g igen :) Dvs inte ens värt att gå vidare med.

Detta kan snudda på lyxproblem, men jag är liksom lite beroende av min vanligtvis helt ok inkomst (är dessutom familjens stabila födkrok). Om Försäkringskassan sedan inte är så snabba som Försäkringskassevärmlänningen lovade, då tror jag att vi sitter lite lätt i klistret. HU! Jag har stuckit huvudet i sanden när det gäller detta - dåligt!

Två tips i kategorin "Lärdomar":

Tips nr. 1: spara ett gäng egna sjukpengar så du inte t.ex. behöver sälja din fina konserttvärflöjt!
Tips nr 2 (från F-kassesnubben): om du fått löneförhöjning nyligen, men ändå ligger över de förbaskade "prisbasbeloppen" - strunta i att skicka med blankett om ändrad lön. Det fördröjer bara utbetalningsprocessen.

Så... Hej på dig, våren 2011 utan champagne, kaviar, och eventuellt el, värme och mat!... :) Ja ja, fast förhoppningsvis utan värk osv också.

Att komma ihåg sin absoluta botten

När det gäller missbruk pratar man om att man måste nå sin absoluta botten för att komma till insikt innan man kan ta tag i sig själv osv. Lite så tänker jag med mig själv. Velar i tankarna fortfarande: har jag så ont så det är värt det att operera? Och då ska jag skriva ner detta så jag kommer ihåg hur det är här nere på botten.

För det gör så in infernaliskt ont att jag vill kräkas ut haranger av svordomar. Det MALER och dunkar och pulserar och hugger fast jag knappt rört mig idag. Med varje hjärtelag kommer ny skjuts från höftleden ner till knät, periodvis så jag mår illa. Ingen ställning mildrar. Värktablett hjälper föga, orkar inte ens hålla på med dem. I 22 år har det varit så. Tjugotvå år.

Men självklart är det värt det!!! Jag skulle slita ut leden för hand om det ginge. Anteckna det.

Pappershögen – långt från strategisk kommunikation

Just nu har jag många futtiga tankar om operationen. Aspekter som efter operationen säkert är löjväckande, men icke desto mindre betydelsefulla. Jag går igenom den information jag fått och behöver inför operationen för att förbereda mig på bästa sätt och säkerställa att jag inte missat något. (Har absolut inget kontrollbehov ;)

För att samla ihop de disparata lapparna har jag gjort en (fysisk) mapp märkt ”operation”. Men vad ÄR det med sjukhus som gör det så svårt att tänka strategisk kommunikation utifrån ett patientperspektiv? Har från sjukhuset fått: Informationshäfte om själva operationen, Lapp om stöldrisk, Lapp med info om ortpedavdelningen, Info från Patientnämnden, Papper om arbetsterapeuten, Lapp om blommor osv… Jag räknar mig som någorlunda normalbegåvad och tycker det är en utmaning att bringa ordning på dessa pinaler.

Nu kanske en patientportal inte är lösningen för 70+ alla gånger, men tänk er en sajt som har all information samlad, med möjlighet att ställa frågor. Jag har redan börjat skissa i tanken. Ev.  börjar jag med att lista bra-att-ha-information här i sida på bloggen.

Kompis med operationsplaneraren

Direkt efter att jag träffade den överläkare (ortroped) som beslutade om min höftledsoperation fick jag träffa sjuksyster som direkt tog alla nödvändiga prover. För övrigt ett mycket fiffigt system som besparade mig en kompletterande resa till sjukhuset. Tack för det, Karolinska Huddinge J Jag bad samtidigt att få bli introducerad för deras operationsplanerare som skulle kontakta mig för att sätta datum för operationen.  Det visade sig vara ett smart drag. Redan dagen därpå ringde Operationsplaneraren upp och erbjöd ett datum följande vecka. Kände mig inte redo för det, eftersom operationsbeskedet liksom hade hoppat på mig bakifrån, så jag bad att få vänta. Och därefter fick jag just vänta…

Helt ärligt, jag har nog av dåliga erfarenheter av att vänta på besked från sjukhus när det gäller remisser, operationsdatum o.dyl. Man kan tro att Sveriges sjukvårdsapparat är automatiserad, datoriserad och ordnad, men min erfarenhet är framgången hänger på en aktiv kontakt från en frisk patient… När tankar om att ta fram en webbtjänst där man kan boka datum som i Outlook. Hur många tjänstetimmar skulle man inte spara på det, kära landsting.

Någon vecka efter första kontakten ringde jag alltså Operationsplaneraren för att snabba på processen. Jag behöver ju planera ersättare på jobbet under min konvalescens, något som jag tror är bra att få dem att förstå; att man är beroende av besked för att kunna planera sin tillvaro. Det bästa för att komma i kontakt med Operationsplaneraren är för övrigt att slänga sig på telefonen 06.00 när växeln öppnar och lägga in sig i den lista för återuppringning de har. Pass 9 ringer den sympatiska Operationsplaneraren upp och eftersom jag redan etablerat personlig kontakt har vi ett ”hej ja det är Kalla, jo jag har en liten fråga-samtal”. Efter några sådana samtalssvängar landade vi ett datum, inom ramen för vårdgarantin.

Relationsmarknadsföring skulle jag kalla det i ett professionellt sammanhang… J

Något brev om operationstiden har jag ännu inte fått. Vad händer när man lydigt väntar , undrar vän av ordning.

HALTAR jag?

Berättar lite mer om min keffa höft för omvärlden nu när jag vet att jag faktiskt ska göra något åt den. Innan operationsbeslutet har det liksom känts som ett onödigt ämne i kategorin surtantsgnäll.

När jag kommit ut som en "höftis" har flera av mina åhörare sagt sig ha noterat att jag haltat och att det här ju är en förklaring till det. Kan inte låta bli att känna mig lite... stött och liksom påkommen när jag hör det. HALTA? JAG? Har detta märkts, jag som är så bra på att dölja tänker jag. Känns inte sexigt det minsta. Fast i ärlighetens namn vet jag att jag inte går har cat walk moves.

Och i ärlighetens namn - får man vara så löjligt fåfäng?

Njutånger innan operationen

21 dagar kvar till operation och jag passar på att göra saker som jag tänker mig sorteras i kategorin Omöjligt tiden efteråt. Vissa saker på kort sikt och andra kanske på längre, beroende på hur hårt man ska ta de där råden om att aaaldrig mer i livet sitta på huk. Just huksittning och att bära tunga saker kan vara lite lättare att undvika när man är panschis jämfört med om man ska hantera småglin. (Eller så är jag fördomsfull mot panschisar - min far släpar ju vid pass 66 år älgar genom skogen - han är macho. Och pensionär, typ.)

Njuter av att använda min biologiska höft, om än ångern sätter in strax efteråt, då Värken ibland tar vid. Noterat att jag tänker på följande:

• Har högklackade stövlar och skor.
• Leker gärna med kidsen på golvet och tycker det är helt ok att bygga legohus sittande på knä, med korslagda ben, what have you.
• Kryper med gläde in i 3-åringens sovkoja (den lär jag inte se insidan av på bra länge - sorg!)
• Sitter med benen i kors i precis alla möten
• Springer hals över huvud till publikt transportmedel efter jobbet - den vanan blir svår att lägga av med. Av kollegerna känd som Blixten Mc Queen när jag tar sats 4 minuter innan avgång...

Jag är i själen glad över ynnesten att få vara tacksam för dessa ting.

Anamnes

Man börjar alltid med en anamnes - sjukdomshistoria. Superspännande. (De första gångerna kanske, men sedan den blygsamma datoriseringen av samhället undrar jag om det kanske är läge att putsa lite på vårdapparatens rutiner...) nåväl, för det här syftet är jag beredd att dra det ett varv till. Jag föddes med en höftledsluxation som blev opererad först när jag var ett år. Kil in i höftkammen och så var det klart. Efter x antal månader i halvkroppsgips var höften tipptopp fram till 16 års ålder. Sedan molvärk. Vilovärk. Med tiden pulserande knivhuggsvärk.

Kulan är deform - det är bara att tugga i sig att träning och allmänt hälsoarbete inte rår på den. Och jag har tänkt att det är bra att jag börjar här, att erkänna den vidriga värken. För sedan jag fick rekommendtionen höftledsopertion för en månad sedan tänker jag dagligen: "är det värt det, har jag verkligen så ont, ska jag inte vänta lite jag är ju bara 38 år,jag klarar mig ju, kan jag vara borta så länge från jobbet, tänk om operationen går åt pipvängen det finns ju inga garantier..." och jag vill bara rationalisera bort smärtan. Men denna ständiga följeslagare lämnar aldrig min sida; om jag tillåter mig känna efter så har jag den där. Molvärk är ok men när jag erkänner den där pulserande smärtan som kommer med varje pulsslag äcklas jag. Och kan tänka mig att slita ut höften med mina bara händer. Så då är det kanske bättre att någon med lite större fackkunskaper utför ingreppet?

Ja det var kanske också en slags anamnes, även om man säkert kan ha lite funderingar över mitt psykiska tillstånd efter värkbeskrivningarna... ;) Kontentan dock: långvarig smärta och deformerade benbitar kräver åtgärd.