När det gäller missbruk pratar man om att man måste nå sin absoluta botten för att komma till insikt innan man kan ta tag i sig själv osv. Lite så tänker jag med mig själv. Velar i tankarna fortfarande: har jag så ont så det är värt det att operera? Och då ska jag skriva ner detta så jag kommer ihåg hur det är här nere på botten.
För det gör så in infernaliskt ont att jag vill kräkas ut haranger av svordomar. Det MALER och dunkar och pulserar och hugger fast jag knappt rört mig idag. Med varje hjärtelag kommer ny skjuts från höftleden ner till knät, periodvis så jag mår illa. Ingen ställning mildrar. Värktablett hjälper föga, orkar inte ens hålla på med dem. I 22 år har det varit så. Tjugotvå år.
Men självklart är det värt det!!! Jag skulle slita ut leden för hand om det ginge. Anteckna det.
Håll ut, räddningen är nära! Jag har en klar målbild av hur det kommer att vara efter operationen. Där har den eländiga höftsmärtan som så länge har varit en ständig, oönskad följeslagare flugit sin kos för att aldrig mera komma tillbaka. Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer att kännas att inte ha ständigt ont, men känner mig fullständigt övertygad (nästan jämt i alla fall...) att det är värt att operera!!
SvaraRaderaNej visst är det en märklig tanke, att vara smärtfri. Undrar hur det är... håller på att skapa en målbild av ett sådant Friskt liv, hur det ska kännas, ta sig uttryck osv. Just målbilder brukar vara bra stöd när det är motigt tycker jag - för att orka hela vägen. Och jag ju i grund och botten också övertygad om att operation är den rätta vägen, blandat med lite rädsla och nerver. Tror det är de som spökar...
SvaraRaderaHåll ut, det blir bättre!
SvaraRaderaJag är inne på min drygt 3:e vecka med ny höftled. Efter första jobbiga veckan har det bara gått framåt och blivit bättre.
Visst gör det ont, framför allt när man har varit lite för duktig, men skillnaden är milsvid jämfört med den gamla förlamande smärtan (absolut värst sista veckorna innan operationen)
Jag håller tummarna för att allt går bra.
/Cecilia