Inspirerande höftträff med sjukgymnasten

Var igår på informationsträffen på Sjukhuset, som jag lite bävat inför. Bilden innan mötet: Jag skulle vara den enda patienten under 70, sjukgymnasten lika menlös som arbetsterapeuten jag träffat. Men icke - det var en riktigt inspirerande pryl där jag iofs var yngst, men annars var vi nog jämnt fördelade kring 40, 50, 60 och ja, 70. Bra och redig sjukgymnast där vi hade en bra dialog och äntligen fick ställa de där praktiska frågorna som säkert löser sig när höftledsoperationen väl är gjord, men som ställer till en del huvudbry innan.

Gillar dessa rutinerade och yrkeskunniga personer som förmådde sänka ett lugn över rehabiliteringen och, tänker jag såhär efteråt, bidrog till att jag sänkte prestationstankarna kring den. Tog med mig, och tolkade in, att det visst är så att rätt rörelser, sjukgymnastik osv är viktiga för att komma tillbaka. Men minst lika viktigt är att kroppen behöver tid att läka och det är ogjort att stressa fram läkning genom att pusha sig för hårt. Det kan nog många med mig behöva få till sig direkt från hästens mun.

Likaså gjorde patientmötena gott - att få ansikten och lufta lite tankar med andra höftisar, som jag dessutom kommer att träffa efter operationen. Heja Sjukvården - ibland funkar det så bra!

Kompis med operationsplaneraren

Direkt efter att jag träffade den överläkare (ortroped) som beslutade om min höftledsoperation fick jag träffa sjuksyster som direkt tog alla nödvändiga prover. För övrigt ett mycket fiffigt system som besparade mig en kompletterande resa till sjukhuset. Tack för det, Karolinska Huddinge J Jag bad samtidigt att få bli introducerad för deras operationsplanerare som skulle kontakta mig för att sätta datum för operationen.  Det visade sig vara ett smart drag. Redan dagen därpå ringde Operationsplaneraren upp och erbjöd ett datum följande vecka. Kände mig inte redo för det, eftersom operationsbeskedet liksom hade hoppat på mig bakifrån, så jag bad att få vänta. Och därefter fick jag just vänta…

Helt ärligt, jag har nog av dåliga erfarenheter av att vänta på besked från sjukhus när det gäller remisser, operationsdatum o.dyl. Man kan tro att Sveriges sjukvårdsapparat är automatiserad, datoriserad och ordnad, men min erfarenhet är framgången hänger på en aktiv kontakt från en frisk patient… När tankar om att ta fram en webbtjänst där man kan boka datum som i Outlook. Hur många tjänstetimmar skulle man inte spara på det, kära landsting.

Någon vecka efter första kontakten ringde jag alltså Operationsplaneraren för att snabba på processen. Jag behöver ju planera ersättare på jobbet under min konvalescens, något som jag tror är bra att få dem att förstå; att man är beroende av besked för att kunna planera sin tillvaro. Det bästa för att komma i kontakt med Operationsplaneraren är för övrigt att slänga sig på telefonen 06.00 när växeln öppnar och lägga in sig i den lista för återuppringning de har. Pass 9 ringer den sympatiska Operationsplaneraren upp och eftersom jag redan etablerat personlig kontakt har vi ett ”hej ja det är Kalla, jo jag har en liten fråga-samtal”. Efter några sådana samtalssvängar landade vi ett datum, inom ramen för vårdgarantin.

Relationsmarknadsföring skulle jag kalla det i ett professionellt sammanhang… J

Något brev om operationstiden har jag ännu inte fått. Vad händer när man lydigt väntar , undrar vän av ordning.

Anamnes

Man börjar alltid med en anamnes - sjukdomshistoria. Superspännande. (De första gångerna kanske, men sedan den blygsamma datoriseringen av samhället undrar jag om det kanske är läge att putsa lite på vårdapparatens rutiner...) nåväl, för det här syftet är jag beredd att dra det ett varv till. Jag föddes med en höftledsluxation som blev opererad först när jag var ett år. Kil in i höftkammen och så var det klart. Efter x antal månader i halvkroppsgips var höften tipptopp fram till 16 års ålder. Sedan molvärk. Vilovärk. Med tiden pulserande knivhuggsvärk.

Kulan är deform - det är bara att tugga i sig att träning och allmänt hälsoarbete inte rår på den. Och jag har tänkt att det är bra att jag börjar här, att erkänna den vidriga värken. För sedan jag fick rekommendtionen höftledsopertion för en månad sedan tänker jag dagligen: "är det värt det, har jag verkligen så ont, ska jag inte vänta lite jag är ju bara 38 år,jag klarar mig ju, kan jag vara borta så länge från jobbet, tänk om operationen går åt pipvängen det finns ju inga garantier..." och jag vill bara rationalisera bort smärtan. Men denna ständiga följeslagare lämnar aldrig min sida; om jag tillåter mig känna efter så har jag den där. Molvärk är ok men när jag erkänner den där pulserande smärtan som kommer med varje pulsslag äcklas jag. Och kan tänka mig att slita ut höften med mina bara händer. Så då är det kanske bättre att någon med lite större fackkunskaper utför ingreppet?

Ja det var kanske också en slags anamnes, även om man säkert kan ha lite funderingar över mitt psykiska tillstånd efter värkbeskrivningarna... ;) Kontentan dock: långvarig smärta och deformerade benbitar kräver åtgärd.