Att komma ihåg sin absoluta botten

När det gäller missbruk pratar man om att man måste nå sin absoluta botten för att komma till insikt innan man kan ta tag i sig själv osv. Lite så tänker jag med mig själv. Velar i tankarna fortfarande: har jag så ont så det är värt det att operera? Och då ska jag skriva ner detta så jag kommer ihåg hur det är här nere på botten.

För det gör så in infernaliskt ont att jag vill kräkas ut haranger av svordomar. Det MALER och dunkar och pulserar och hugger fast jag knappt rört mig idag. Med varje hjärtelag kommer ny skjuts från höftleden ner till knät, periodvis så jag mår illa. Ingen ställning mildrar. Värktablett hjälper föga, orkar inte ens hålla på med dem. I 22 år har det varit så. Tjugotvå år.

Men självklart är det värt det!!! Jag skulle slita ut leden för hand om det ginge. Anteckna det.