Pär Lagerkvist säger det bättre än jag:
"Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor..."
I morgon bär det av till operation och jag ÄR glad för att få göra denna höftplastik, men jag känner mig likväl som ett lamm på väg mot slakt. För tänk om det är fel beslut att operera det här. Detta är så definitivt och oångerbart. Och jag tycker det är ensamt att göra denna ökenvandring, även om jag har familj och vänner. Resonemang kring detta blir lätt alltför lösningsorienterade "du ska se att det ordnar sig, det är ju så många som gör det här...". Och det löser inte min ångest. För jag har ju också de logiska svaren - det är de känslomässiga tankegångarna som haltar.
Håller tummarna för att allt går bra idag.
SvaraRaderaKrasst uttryckt så har man inte så många alternativ
utöver höftplastik när hela leden har gett sig och livet vill inte funka.
Jag tyckte också att det kändes grymt definitivt men nu med ny höftled i snart 5 veckor känns det rätt ok faktiskt.
/Cecilia
Känner så väl igen mig i ditt resonemang. Rent logiskt finns det inget annat alternativ, men vid 38-års ålder känns det svårt att acceptera denna oåterkalleliga lösning. Som du så klokt sa till mig så måste man inse att detta är en process som både kropp och själ måste gå igenom. Tänker på dig idag och önskar dig allt gott inför operationen, det kommer att gå bra! Stor Kram och Lycka Till!
SvaraRaderaLycka till! Hoppas att ditt beslut snabbt visar sig vara det rätta. Själv längtade jag bara eftersom jag i princip inte kunde gå sista tiden innan operationen.
SvaraRadera