Hej lilla bloggen och hej disparata människor som hittar hit!
I have a confession to make. Har senaste veckan varit på ett generellt sett uruselt grundhumör. Såpass att jag inte velat tänka, läsa eller diskutera HÖFTsaker, per se. Så nu diskar jag av det.
Innan op var jag rädd att smärtan skulle definiera mig som person, och nu ÄR jag min höftoperation. Jag är så sjukt less på ramlande kryckor, oförmåga att klara mig själv, orakade ben, nariga fötter, sårläkning, smärtande muskler, sprutor och mediciner, what have you. Lägg därtill ett för tillfället ytterst oromantiskt förhållande där jag alldeles precis nyss faktiskt hörde "just nu är du inte speciellt kul att leva med". Nej tack, det tycker jag inte själv heller. Jag är urtråkig. En riktigt sipp och lätt sunkig surpuppa. Jag varken vill eller orkar hålla uppe en charmig, trevlig fasad, och familjen ligger pyrt till i de lägena...
Lägligt nog är min bästa vän också sjukskriven för tillfället, så vi kan prata i tfn hur mycket som helst dagtid, vilket är en frizon. Vad gjorde jag utan henne? Vad gäller maken är det värre, det blir mest bara surt. Och jag förstår ju honom också, han får ta alla lämningar och hämtningar på dagis, t.ex., vilket ju är sjukt stressande - lägg därtill ovan nämnda monsterhumör och den magra inkomsten mamma kassakon stretar hem till boet... måtte denna fas gå över innan skiten slår i fläkten.
Det frestar mig något enormt att avsluta med någon käck "det blir nog bättre snart"-fras, för jag har lång och gedigen träning i konsten att vara proffstrevlig, så du skulle inte märka mitt dåliga humör om du mötte mig, men NEJ - idag tänker jag tillåta mig att bara vara TVÄRSFÖR och SUR.
Det är inte kul att vara sin diagnos, sitt pre- eller post-optillstånd. Det är inte heller kul att inse att man är ett kolli, nån som inte klarar sig själv och inte betyder nåt i samhället/livet/äktenskapet/whatever. Det är inte kul att avsky att folk säger att det blir bättre sen. Det är förjävligt att inte veta när det blir "sen".
SvaraRaderaDet är ändå bra att veta att man kunde ha levt för hundra år sedan när ingen operation kunde ha gjorts/bott i ett utvecklingsland där ingen operation kunde ha gjorts.
Med allt detta besserwissersnack tänker jag bara illustrera hur det är för mig. Jag behöver alltid påminna mig om att nån annan alltid har det värre. Det betyder ju inte att man inte alltid har sig själv närmast och det får man ha men du förstår nog hur jag menar? Jag försöker tänka att "blir det inte bättre så är det ändå så mycket bättre än förut" Hoppas att det kan peppa dig!!
Tycker att det låter klokt att ta en liten paus från allt vad höftoperationer heter. Ett tag var jag besatt av att läsa om komplikationer och livslängdsproblematik för höftproteser, och sådant bidrar inte till att man känner sig glad, pigg och normal...
SvaraRaderaJag tänker i likhet med Annas resonemang att det är nyttigt att uppleva ett sjukdomstillstånd som faktiskt "blir bättre sen" (även om sen kanske inte kommer tillräckligt snart...), och inse att man har mycket att vara tacksam för i jämförelse med de människor som har livsbeständiga svåra handikapp och är i ständigt behov av hjälp. Detta tankesätt hjälper även mig.
Hoppas att du hittat/hittar en bra väg ut ur "surträsket", sköt om dig!
Jag hade också en bedrövlig vecka runt den 4:e veckan. Klättrade på väggarna och mådde eländigt efter att ha varit instängd (bokstavligen, det var blankis precis överallt runt huset) och fullständigt beroende av andra för att komma hemifrån. Det hela slutade med att maken körde ner mig till shoppingcentret så att man kunde fönstershoppa snö- och isfritt inomhus. Det lugnade för stunden men gjorde att i början av 5:e veckan testade jag att köra bil och si det gick riktigt bra, visserligen upphöjd med KUDDEN och högt säte och kryckorna i baksätet. Efter det började livet faktiskt kännas friare.
SvaraRaderaHåll ut och sköt om dig.
Länge sedan senaste inlägget. Hur gr det för dig?
SvaraRadera